Du är för mig som den ängel som räddade världen.

En oerhörd makt du innehar.
Du bär på mitt hjärta, min själ och min ande.

På oförutsägbar tid finns vi här tillsammans.
Jag får vara med min ängel.

Förlåt mig därför de misstag jag gör, när min skapelseform bara är människa.

Ett ensamt löv, på en ledsen gren.
En ensam flicka, och som hon ber.
Hon ber om kärlek och närhet det där extra som är så underbart.
Trots att hon vet att hon inte är tillräckligt bra.
Förevigt kommer hon sitta där.
För vad ska hon göra hon vet ju intet annat än just det här.

Det är höst.
Årets mest underbara årstid gör sig känd och känslan av fullbordan omfamnar. Det är under denna tid som moder jords makter börjar falna och det vackra dör för att på nytt födas.

Ur detta till synes mörka stiger sedan åter igen en knopp för att måla sig i solens badande hav.


¤¤¤¤¤¤¤¤¤


Borde du inneboende kreativa kraft göra dig hörd inom mig den skriker.
Vrålar efter vad den behöver ett skapande skeende där hjärna och ett allt i universum får finnas.